Har nu under en längre tid tänkt på det här med kändisskap och om att lyckas. Ja, jag har så gott som alltid velat bli känd. *Oj oj oj, shaming-kudde fram!!* 

Nej men det är så mycket så kallade förbjudna tankar som en absolut inte får säga. Att säga att en vill bli känd och även om någon frågar en redan känd person om den ville bli känd och allt sånt måste personen svara "nej nej nej, jag ville bara hålla på med det här men det är förstås jättekul att folk gillar det!". Jo det är ju klart att man inte ska göra något bara för att bli känd om man inte gillar det man håller på med, men jag tycker vi ska sluta shamea att folk vill bli "kända". Att vara en offentlig person är nog väldigt mångas dröm, men i rädsla om att behöva visa upp en talang som kanske inte finns där är det inte något en uttalar. 

Här är min lista på varför jag drömmer om att bli offentlig:

• Bekräfelse.... MASSA bekräftelse!
• Att vara offentlig ger en makt att faktiskt kunna påverka samhället då en når ut till många människor.
• Det här kanske egentligen är samma som punkt ett, men att vara så igenkänd att en kan vara sig själv rakt igenom för det kommer alltid finnas en hel del som gillar den typen av människor. Om jag skulle uttrycka mina åsikter högre, oftare och djupare än jag redan gör i t. ex. skolan hade jag fått gå ensam på rasterna, för där jag bor är alla lagda åt samma håll. 

Nu har jag hela tiden utgått från en bra sorts kändisskap, inte typ dokusåpa/skandal-kändis. Visst skulle även de dåliga sakerna förstärkas, hatet, massa hat, men att några människor gillar mig STARKT skulle räcka. 

För mig skulle ett kändisskap få mig att kämpa mer för det som är viktigt för mig, då det skulle kännas mer lönt om det faktiskt kunde PÅVERKA. 

Men om någon ens läser det här ser du/ni i alla fall att jag även utan att vara en offentlig person kommer vilja påverka trots att det ser lönlöst ut. Jag vet inte om det finns någon egentlig mening med det, men för mig känns det bra att veta att jag försöker.